TÅLAMOD

Att bo i en möblerad lägenhet, när man är van att bo i villa, ha två barn hemma som är vana att gå på dagis och skola kräver minst sagt sitt tålamod, för alla.

Att dessutom vara i ett nytt land, utan kompisar och just nu utan bil bidrar helt naturligt till viss frustration hos oss alla, fast på olika sätt. Fabian´s frustation ger sig utlopp i små men starka knytnävslag, tyvärr. Han har så mycket energi och spring i benen som han inte i fullo kan få utlopp för här än. Tyvärr så är det jag och Filippa som får ta emot hans frustration många gånger.
Vi försöker så gott det går att fylla våra dagar med aktiviteter men jag vet att vi alla längtar efter att skola och dagis kommer igång. Så fort husköpet är klart, och därmed bevis på en address, kan jag ringa skoldistriktet som vi kommer att tillhöra och anmäla barnen.

Jag måste ändå, trots viss frustation och slagsmål, berömma barnen. De har förstått och accepterat situationen i mycket större utsträckning än vad jag hade trott. De har tålmodigt varit med på husvisningar, billetande och ansökning av social security number för att nämna några.
Mycket säkert beroende på att det är som det är, vi har valt det här och det är bara att acceptera. Vi kan inte påverka saker och ting så mycket, så på något underligt sätt har tålamodet ökat, tack och lov.

Min man kämpar med sitt eget tålamod vad gäller alla administrativa ärenden som måste i hamn och som kräver och tar mycket av hans tid från arbetet.
Det är nog dock ändå tur att det är jag som är den som är hemma med barnen och inte min man.