NYÅRSAFTON

Jag fick ett par efterlängtade timmar för mig själv idag. När man får ett par timmar för sig själv ska man så klart ägna den dyrbara tiden åt något du älskar. Jag älskar att shoppa. Därför tog mig bilen till Stoneridge Mall, där du ganska enkelt kan spendera en hel dag.
Jag ägnade över en timme bara inne på Victoria´s Secret, jag har för att vara ärlig aldrig ägt så mycket fina underkläder som jag gör nu. Även min man är väldigt förtjust över denna butik!

Till nyårsmiddag grillade vi oxfile vilket smakade gudomligt enligt alla förutom Fabian, som mest skrek efter tuggummi av någon anledning. Förutom denna fadäs med tuggummi-skrik så förlöpte kvällen lugnt med en välsmakande flaska Taittinger som jag enligt min man nästan lyckades få i mig alldeles själv. Själv tror jag att han överdriver lite, han var till ganska god hjälp själv, tror jag.

Kanske en lite omanlig grill men det blev väldigt gott!

Vi lyckades med nöd och näppe hålla oss vakna alla fyra till tolv slaget för att fira in det nya och spännande året 2011 som vi har framför oss i USA.

HAPPY NEW YEAR!

BILKÖP

I går eftermiddag var det dags för bilköp. Efter nästan tre veckor med bara en bil blev det till slut ohållbart. Här i "the valley" finns ingen kommunaltrafik i form av tunnelbana och buss utan samhället är uppbyggt på att du har bil. Det finns inga direkta stadskärnor som vi är vana vid, här är det små utspridda shopping centrum, alla med olika butiker, som du får åka emellan till.

Den blev inget köp av den här röda Corvetten idag till Fabian´s besvikelse.

Efter efter ett par timmar hos en bilhandlare så hade vi dock köpt en två år gammal Mazda CX-7 Sport.
Då vår hyrbil ska lämnas tillbaka i mitten av januari behöver vi ytterligare en bil, vi försökte därför hitta en till och därmed kunna göra en bra affär. Idag slutade det dock med en bil. Vi är väldigt tacksamma för att även bilar är billigare här, halva priset, även på nya bilar.
Förstå vad dyra bilar är i Sverige!

Tålmodiga barn väntade på att bilköpet skulle bli klart.

Premiärturen med bil för mig blev med två barn där bak, en 4-filig motorväg (i ena riktningen) i mörker och regn. Bilen tog oss lyckligtvis säkert hem till allas belåtenhet.

Fabian bidrog till en intressant diskussion då han var av den bestämda åsikten att pappa skulle köra den stora bilen och mamma den lilla. Varför? Är det genusrelaterat? Om en 3-årig pojke redan har en åsikt om detta så kanske det inte är så konstigt att världen inte är jämnställd? Det väcker onekligen intressanta tankar.

Det fanns ingen GPS i bilen så det ska kompletteras, här har alla GPS. Jag har ett ganska bra lokalsinne men det underlättar mycket med en röst som talar om för dig precis hur du ska köra, speciellt i nya omgivningar.
Min man har till skillnad mot mig inget som helst lokalsinne. Han kör fortfarande, efter 3 veckor, på GPS till jobbet. Det är två svängar innan han är ute på motorvägen som han sedan behöver köra på i ett par minuter innan högersväng på avfart nr 36 och därmed framme vid Ericsson´s kontor. Men vi är alla olika, det är tur det.

TÅLAMOD

Att bo i en möblerad lägenhet, när man är van att bo i villa, ha två barn hemma som är vana att gå på dagis och skola kräver minst sagt sitt tålamod, för alla.

Att dessutom vara i ett nytt land, utan kompisar och just nu utan bil bidrar helt naturligt till viss frustration hos oss alla, fast på olika sätt. Fabian´s frustation ger sig utlopp i små men starka knytnävslag, tyvärr. Han har så mycket energi och spring i benen som han inte i fullo kan få utlopp för här än. Tyvärr så är det jag och Filippa som får ta emot hans frustration många gånger.
Vi försöker så gott det går att fylla våra dagar med aktiviteter men jag vet att vi alla längtar efter att skola och dagis kommer igång. Så fort husköpet är klart, och därmed bevis på en address, kan jag ringa skoldistriktet som vi kommer att tillhöra och anmäla barnen.

Jag måste ändå, trots viss frustation och slagsmål, berömma barnen. De har förstått och accepterat situationen i mycket större utsträckning än vad jag hade trott. De har tålmodigt varit med på husvisningar, billetande och ansökning av social security number för att nämna några.
Mycket säkert beroende på att det är som det är, vi har valt det här och det är bara att acceptera. Vi kan inte påverka saker och ting så mycket, så på något underligt sätt har tålamodet ökat, tack och lov.

Min man kämpar med sitt eget tålamod vad gäller alla administrativa ärenden som måste i hamn och som kräver och tar mycket av hans tid från arbetet.
Det är nog dock ändå tur att det är jag som är den som är hemma med barnen och inte min man.

SKYPE

Världen är inte så stor längre, avstånden har krympt rejält tack vare tekniken.

Att barnen kan sitta på andra sidan jordklotet och ha videosamtal med sin mormor och morfar och sina kusiner är en mycket uppskattad stund av alla. En sådan lycka för barnen att kunna se mormor och morfar!
Att det är oändligt många mil emellan suddas ut för en stund och det känns som om de vore här.
Filippa har sitt eget skype konto och hade precis ett samtal med mormor. 
-"Mamma, mormor dök upp på skärmen", helt plötsligt hör jag mammas röst och mormor och barnbarn sitter och pratar med varandra.
Båda har lärt sig hur tekniken fungerar, ung som gammal, bara en sådan sak är beundransvärd.

Filippa har sin egen laptop och jag måste erkänna att det har varit en väldigt god investering. Dels navigerar hon obehindrar runt i cyberrymden och tittar på sina favoritprogram, lär sig engelska och matematik på olika lärosajter och kan framför allt kommunicerar med sina kompisar via email och nu även med skype.

Hur klarade vi oss utan denna teknik för tjugo år sedan? Det är i det närmaste obegripligt när man tänker på det.
När jag var 20 år gav jag mig ut på en jorden-runt-resa tillsammans med en kompis. Vi hade långt ifrån en mobiltelefon, ipad eller dator med oss. På något mirakulöst sätt klarade vi oss ändå.
Det finns inte en chans i världen att min dotter eller son skulle få ge sig iväg på egen hand utan minst en mobiltelefon och laptop i packningen.

AMERIKANSK VÄNLIGHET

När vi står och tittar ut över den stora parken, som rymmer alla tänkbara bollplaner, belägen brevid vårat tilltänkta hus kommer en man sin hund gående emot oss. Han stannar till och säger -"Hej, hur mår ni, allt väl? Vi uppskattar att han stannar till och förklarar att vi precis har flyttat hit från Sverige och är intresserade av att köpa ett hus på andra sidan parken. Han tar oss i hand och presenterar sig som Matt, han förklarar att han själv bor i området och försäkrar oss om att det är ett bra område och att vi kommer att trivas.
Jag är ganska säker på att om det vore i Sverige så skulle mannen med hunden bara ha passerat oss utan att säga någonting, kanske inte ens mött våran blick.

Lite senare gör vi ännu ett stopp för att titta ut över golfbanan som sträcker ut sig mellan bostadshusen. En golfbil kommer körande på väg emot 16:e hålet, han stannar till, hoppar ut och börjar genast prata med oss.
Också det lite osvenskt skulle jag tro.

Generellt är amerikanerna väldigt hjälpsamma, öppna och vänliga. Så fort man kliver in i en butik så välkomnas man, får frågan om hur man mår och om man vill ha hjälp med något.
Frågan om hur man mår är i och för sig detsamma som det svenska hej så visst finns det en ytlighet i viss del av det som sägs.
Alldeles oavsett så är det uppskattat med den amerikanska vänligheten som inger en positiv känsla, speciellt för oss som är utlänningar.

JULAFTON NR 2

Ännu en strålande morgon med blå himmel möter oss när vi tittar ut, GOD JUL!

Som traditionen bör så fick barnen ett par julklappar i julstrumpan att öppna till frukost, lite för att dämpa nyfikenheten inför eftermiddagens "stora" julklappsöppning.
Efter en skinksmörgås utan vörtbröd tyvärr så gör vi oss iordning för att besöka Pleasanton. Pleasanton är en liten charmig amerikansk småstad med små butiker och restauranger.

Mitt på dagen är det riktigt varmt och vi sitter ute och äter lunch i solen, den värmer gott tillsammans med ett glas vin!

Vilket nytt härligt minne vi just har skaffat oss!

Vi fortsätter dagen med egen kokt glögg och paketöppning. Senare så intar vi om än en liten annorlunda julmiddag så dock julmiddag. Med egna gjorda köttbullar, skinka och revbenspjäll så blir det inte så illa alls. Ska villigt erkänna att jag saknade rödkål, rödbetssallad, korv, vörtbröd och en god senap. Väldigt mycket.



Alla lekte med sina leksaker, barnen med sina, jag med en ny Ipad som jag fick av min man, underkläder från Victoria´s Secret till mig får även ses som present till min man och därmed som hans leksak.

En riktigt GOD JUL i Californien kan denna dag sammanfattas!

HUSKÖP

Efter endast knappt två veckor här så har vi redan skrivit på för ett hus. Ni som känner min man vet att han är ganska (för att uttrycka det milt) rastlös av naturen och vill gärna att det sker saker i en rasande fart.
Att köpa ett hus i ett främmande land är inget undantag och har alltså inte hindrat hans frammarch.

-Nu kör vi, vad är det att vänta på? frågar han

Han har så klart rätt, varför vänta? Vi har hittat ett hus som vi alla mer eller mindre "have falling in love with". Det är ett fint vitt hus i Mediterranean style som de kallar det och har palmer och citronträd på tomten samt en fantastisk utsikt över en golfbana. Jag har en bra magkänsla och tror att vi kan komma att trivas väldigt bra där.
Då vi har åkt runt och tittat på ganska många hus och områden så har det här huset varit svårslaget med den härliga utsikten som inger en känsla av frihet, öppenhet, mycket sol och ljus.
Att min dröm om en stor walk-in-closet kommer att gå i uppfyllelse gör mig inte mindre förtjust, detta har även smittat av sig på Filippa som kommer att få sin egen i sitt rum.

Det är dock besiktningar, fler bankpapper mm som måste gå i lås innan affären är i hamn och vi kan flytta in, men så här långt ser det lovande ut. Det är ingen större rusch vad gäller kontraktsskrivningar på hus så här dagen innan julafton så vi har fått god hjälp av våran mäklare med alla pappren.

Vilken härlig julklapp till oss själva!

SOCIAL SECURITY NUMBER

En strålande solig dag med klarblå himmel och grönskande kullar möter mig när jag tittar ut, vackert!
Läser om snöovädret och kylan som verkar ha tagit ett rejält grepp om Sverige, känns overkligt och långt borta. Hoppas att alla nära och kära som ska ut i trafiken kör försiktigt.

Kl 9 på morgon befinner vi oss i Walnut Creek för att ansöka om social security number. Man får ta en kölapp och vänta på sin tur, vilket går ganska fort. Kvinnan i luckan registerar våra uppgifter från våra pass, vill se min mans anställningskontrakt och även vårat äktenskapsbevis. De registerar även våra föräldrars  fullständiga namn och vill då även veta min mammas efternamn som ogift, hennes födelsenamn. Så nu finns namnet Franzén även registrerat i USA, dom är noggranna måste man säga.
Om cirka sju arbetsdagar så ska dessa id-korten komma per post.

Kan inte låta bli att skriva om att vi har en underbar dag med säkert 15 grader varmt i solen och den värmer skönt! Barnen springer ute och leker i bara kortärmat, lite skillnad mot Sverige vad vi har förstått.

JULGRAN

Vi har som jag tidigare nämnt införskaffat en plastgran på SEARS. Trots vårat provisoriska boende så måste vi självklart så gott det går att skapa lite julstämning, om inte för oss så för barnen. Så en stor fin julstjärna på stam står i vardagsrummet, julstrumpor hänger i barnens rum och så en julgran med julklappar under. Även en lite jultomte har hittat hit och sitter på en bänk.

Dock så fick jag en chock när julgranen sattes ihop och det visade sig att det var färgade ljus i granen, rosa, gröna, blåa och gula! Lika mycket som det var till Filippas stora förtjusning var det till min förtvivlan då jag är ganska stram och gillar det enkla i inredningen. Inget eller ingen skulle få mig att ha färgade ljus i granen hemma i Sverige men här så är det på något sätt ok. Jag tror att jag har påverkats mer av omgivningen än jag trodde och det bara efter knappt två veckor. Hur ska det sluta?

Jag är dock väldigt tacksam över att ljusen inte är blinkande.
Men vem vet, nästa år kanske vi sitter här med en ännu större gran med både färgade och blinkande ljus?

Bilden görs sig inte rättvis här eftersom de färgade ljusen inte framkommer på bild som de gör i verkligheten.

COCA-COLA

Jag blev barnsligt förtjust och förvånad när Coca-Cola lastbilen plötsligt dök upp utanför vårat fönster. Den finns på riktigt, det är inte bara i reklamfilmen!



Barnen, speciellt Fabian, blev enormt imponerad av den stora bilen.

Jag blev full i skratt av min egen reaktion och över hur road jag blev när jag fick se något, som man tidigare bara har sett på TV och reklamfilm, i verkligheten. Det enda som fattades var snön och tomten som chaufför.

DAMMSUGARE

Det är många saker som är annorlund här i USA än mot vad man är van vid hemma i Sverige. Dammsugaren är en utav de sakerna. Ärligt talat så förstår jag inte hur de har tänkt att man ska kunna komma åt smala trånga utrymmer, lister och kunna dammsuga av soffan med en sådan maskin som nedan?

Det heter att amerikanerna ska vara ganska framåt vad gäller teknik. Det stämmer säkert om vi pratar om datorer men definitivt inte vad gäller dammsugare.
Jag har dock hört mig för och det finns europeiska modeller att köpa, jag kommer att gå på den europeiska modellen.
Om ni undrar om vi inte hade en dammsugare hemma i Sverige och i så fall varför vi inte tog med den så hade ingen varit gladare än jag om vi kunde ha gjort det. I Sverige har vi 220 V (som nästan resten av världen) men så klart så ska amerikanerna vara annorlunda och använder därför 110 V. Detta innebar att alla maskiner, TV, PS3, köksmaskiner etc inte var någon ide att släpa med över eftersom de ändå inte skulle fungera här.
Vi fick en elvisp och en skrivare av ett par grannar som tidigare har bott i USA, så det har vi i alla fall!

För att återgå till dammsugaren så kanske det är just den som är tanken med det arbetstillstånd som Frasse vill skaffa åt mig?
Alla ni som har sett Desperate Housewives vet ju hur Susan Mayer på Wisteria Lane tjänar lite extra pengar. Jag har dock väldigt svårt att se mig själv dansa runt med en dammsugare endast iklädd underkläder framför en webbkamera. Min man har säkert inga problem alls med det.

CROSS CULTURAL TRAINING

Idag har jag och min man haft Cross-Cultural-Training hemma i lägenheten tillsammans med en konsult som jobbar åt Ericsson. Det var en väldigt intressant och lärorik dag med många intryck och tankar. Vår konsult har själv tidigare i livet flyttat med man och barn till ett nytt land så hon visste vad hon pratade om.

Vår medfödda kultur spelar en avgörande roll hur vi agerar och hur vi uppfattas och är därav av en väldigt stor betydelse. Vi har alla vår egen personlighet men kulturen är något som präglar oss mer än vi kanske många gånger tror. Sättet att göra affärer är inget undantag, kulturen spelar en avgörande roll även där och måste tas hänsyn till för att nå bästa förståelse och resultat.
För att få en större förståelse för en ny kultur, som den vi nu upplever, är det viktigt att man läser på och får en förståelse för varför saker och ting är som det är. Med hjälp av material från våran konsult har vi fått intressant kvällslektyr att ta del av som en hjälp på vägen.

Saker och ting är inte som hemma här och det skulle i ärlighetens namn inte vara så kul om det vore med tanke på att vi har flyttat till andra sidan jordklotet.
Del av anledningen till denna flytt är ju faktiskt att få uppleva något nytt, en ny kultur, ett nytt språk för barnen och förhoppningsvis en erfarenhet och minnen för livet för oss som familj.

Det kommer med all säkerhet att komma en dipp där vi känner hemlängtan, saknad, mest känna och tänka negativa tankar om vår nya miljö. Detta kommer att vara helt normalt. När och hur länge det varar är olika från person till person. Det viktiga är att vi uppmärksammar det, både hos oss själva, sin partner och hos våra barn. Det gäller att kunna se tecknen och att hjälpa och stötta varandra, det är ok att få vara ledsen.
En viktig sak för oss nu är att skaffa oss nya minnen, vi har inga minnen här i USA ännu. Minnen är viktiga, väldigt viktiga till och med när du tänker efter.
Det är därför ingen slump att vår konsult starkt uppmanade oss: -Ge er ut och skaffa er minnen, hitta en ny favoritrestaurang, gör resor och upptäck nya saker!
Med nya minnen blir livet roligare. Att vi även får en mix av kultur är också en viktig bit, därför är det viktigt att vi har svenskar som vi också kan umgås och ventilera saker med.

En annan viktig sak som måste sättas på plats är boende och skola för barnen, fungerar inte det så kommer ingenting att fungera. Så imorgon är det dags för husvisningar igen!

Även Filippa ska om några veckor få sin egen dag med Cross-Cultural-Training tillsammans med en konsult, men då utifrån ett barns perspektiv. Det ska bli väldigt intressant att få ta del av den dagen!

BILAR OCH SHOPPING

USA är uppbyggt på att man har bil, utan bil blir du väldigt låst. Därför var besök på bilfirmor på dagens agenda, till 3-åringens stora förtjusning men till 7-åringens förtvivlan. Jag provkörde en Cadillac, varför inte slå till på en Cadillac om man nu ska bo i USA? Det blev dock iget köp idag, krävs lite pappersarbete även här innan ett köp kan gå i lås. Dessutom så måste min man och jag inskaffa ett amerikanskt körkort, vi ska klara av både ett teoriprov och en uppkörning. Just det känns verkligen mindre roligt.

För att kompensera 7-åringen så intog vi Stoneridge Shoppingmall, så här en vecka innan jul så var vi långt ifrån ensamma om det kan jag tillägga.

Vi inhandlade en plastgran och julgranspynt på SEARS, inte på långa vägar i storlek med den på bilden ovan.

Efter att bara ha varit här i en vecka så kan jag redan konstatera att amerikanerna gärna vill att det ska vara väldigt mycket och stort av allting. Julpyntningen av husen är så här års en fröjd (eller mardröm) att bevittna, det är helt otroligt vad de engagerar sig i denna uppgift.

Ändå ska julen vara sparsam mot Halloween sägs det, jag ser redan fram emot nästa år och det spektaklet.

Ovan är några av de juldekorationer som uppfarten kan smyckas av.

De är inte sämre med desserterna, snögubbe cupcakes och tomtetårtor, det råder ingen brist på fantasin.

Tro det eller ej men jag har inte shoppat en enda sak till mig själv ännu, förutom mat och vin då. Jag måste bara se till att barnen börjar skola och dagis så att jag sedan fritt kan spendera både dagar och pengar på nödvändiga och onödiga inköp.

För shopping är ju ändå ett av mina största intressen, att det sedan dessutom är väldigt billigt gör ju inte saken sämre. Jag råkade titta på ett par likadana UGG stövlar som jag köpte i Sverige mer eller mindre precis innan vi åkte.

HALVA PRISET här i USA, jag säger bara en sak -UGGH!

 

HUSVISNING OCH MIDDAG

Idag har vi åkt runt med en mäklare som har visat oss olika tänkbara och otänkbara hus, både för att kunna hyra men även för ett eventuellt köp. Det finns väldigt mycket hus till salu så marknaden är ganska gynsam, vi fastnade speciellt för ett hus med en fantastisk utsikt över en golfbana. Men vi måste sondera terrängen  mer noggrant så det kommer garanterat att bli fler turer med vår mäklare. Dock så har vi nog redan fått en känsla för i vilket område som skulle kunna passa oss.

Jag törs inte ens tänka på allt administrativt som måste falla på plats innan ett husköp kan gå i lås.

På eftermiddgen var vi hembjudna till en svensk kollega till Frasse och hans familj på middag. De har varit bosatta här i fem år så de hade mycket matnyttig information att ge oss. Vi tog tacksamt emot allt de sa. Deras barn är 10 och 12 år gamla men trots några års skillnad så hade alla barn väldigt roligt ihop.12-åringen meddelade dessutom att hon gärna ville vara barnvakt framöver, det tackade vi för.
Just nu ser det mesta ganska lovande ut!

ARBETSTILLSTÅND

I går ringde min man och frågade om det var ok att han med hjälp av sitt företag, Ericsson, ansökte om arbetstillstånd åt mig?
Först förstod jag inte alls frågan. -Nej, det är inte ok svarade jag sen, jag vill inte jobba.
Jag tänkte febrilt, hade jag helt missat något, var inte dealen att jag skulle vara hemmafru i USA? Är det så illa att han redan efter 3 dagar sätter igång och ansöker om arbetstillstånd åt mig? Vad är hans baktanke, egentiligen, med hela den här flytten till USA?
Han lugnade mig dock snabbt med att det kan alltid vara bra att ha ett tillstånd, inte att jag måste börja jobba. Han känner mig nog allt för väl, i förlängningen kanske till och med jag blir rastlös och rent utav vill börja jobba igen?
Det känns väldigt främmande just nu men man vet aldrig.

VÅRVÄDER

Idag har det varit ett strålande soligt väder med blå himmel.  Jag slås av förvåning över hur en kall morgon med till och med frost på bilrutorna, mitt på dagen kan uppvisa en temperatur på 18 grader C i solen.
Jag har tidigare på morgon uppdaterat mig på de svenska nyheterna på DN.se och noterat att fler snöoväder dragit in över landet. Att nu stå här i solen som värmer ordentligt och med utsikt över grönskande kullar känns det mer som vårväder än mitt i december.

Barnen lekte i en park vi har hittat och Filippa var inte sen med att ta av sig jackan och endast springa i kortärmat. Jag tror att livet i CA kan bli bra.

BOSTADSKNARKANDE

Det är fortfarande lite overkligt att man inte vaknar upp i Silverdal men sakta men säkert börjar jag förstå att vi är i USA och att det är här vi ska bo ett tag framöver.
Vi bor i ett lugnt område som känns lite som på landet men lägenheten nu är endast tillfälllig så det är bostadsknarkande som står på agendan. Här bostadsknarkar man på Craigslist istället för på Hemnet som i Sverige.

Till helgen ska vi få åka omkring med en mäklare som ska visa oss områden och hus som är lediga för uthyrning. Det mest ekonomiska vore att köpa ett hus, rent skattemässigt sett men det innebär även diverse underhåll och säkert oförutsedda utgifter. En enklare väg är att hyra ett hus men det återstår att se vad det blir. Vi har även varit inne på att hyra en större lägenhet, där man har gym och pool inne på området men efter att endast ha bott i den här tillfälliga lägenheten ett par dagar känner jag mig instängd. Är man van vid att bo i hus tror jag det är väldigt svårt att bostätta sig i en lägenhet igen med barn. Livet känns friare med ett hus där man bara kan öppna dörren och kliva ut på en liten gräsmatta.

Idag fick vi en mycket uppskattad rundtur i bil av en av Frasses kollegor i omgivningarna här omkring. Jag fastnade för en väldigt pittoreskt stad som heter Pleasanton, en typisk amerikansk småstad och som såg väldig charmig ut. Barnen och jag tillbringade även några timmar i ett gigantiskt shoppingmall, Stoneridge.
Släpper man loss mig där utan barn men med kreditkort kommer det garanterat att bli en upplevelse både för mig och min man.

FÖRSTA DAGEN PÅ JOBBET I SAN FRANCISCO

Vaknade 02.00 natten till måndag efter att ha sovit i 6 timmar. Fräsch som en fjällbäck. Eller kanske inte. Snarare enormt jetlaggad och vill inget hellre än att somna om men det funkar inte. Lyckas dock få ytterliggare en timmas sömn litet senare. 05.15 är jag dock uppe och kopplar in trådlöst internet. Måste se till att familjen får kontakt med omvärlden. Filippa har precis fått sin email adress och vill hemst gärna "kolla mailen".

Taxin som beställdes till 08.00 dök upp 08.25. Jag åkte direkt till Hertz för att kvittera ute en bil. Damen i kassan undrade om jag ville ha en försäkring. Det kan du hoppa upp å sätta're på gumman tänkte jag!
Det blev en röd Sedan av märket Hyundai (tror jag). Röd är den iaf och det är en automat växlad bil.

Jag hade fått instruktioner att infinna mig på Ericsson's kontor i San Jose för en NEO (new employee orientation). Vad som inte hade framgått var hur dags och vem jag skulle träffa. Efter flertalet telefon samtal och absolut ingen ytterliggare information bestämmer jag mig för att åka ner till San Jose för att se vad som händer.
Jag sladdar in på det lokala Ericsson kontoret i Pleasanton och hämtar adressen till kontoret i San Jose, ställer in GPS'en, beger mig ut på freeway 680 south och lyssnar på en kvinna som jag aldrig träffat. Hon förklarar in i minsta detalj hur jag skall ta mig till San Jose, fantastiskt.
Väl framme på kontoret blir jag först inte insläppt. Dom har aldrig hört talas om mig. Jag förklarar att jag är nyanställd i USA. Det är min första dag och jag skall träffa någon, när och vem vet jag ju inte. Men jag drar till med klockan 11 och att jag inte kommer ihåg namnet på den som leder utbildningen.
Kvinnan i receptionen blänger på mig och kallar på vakten.-Fan också, tänkte jag,  Vakten, som för övrigt var trevlig tog mig till ett rum bakom reception för fotografering. Mitt ID kort från Sverige funkar naturligtvis inte utan jag skall ha ett amerikanskt. Efter fotograferingen leder mig vakten till hissen och upp på 3:e våningen. Här hålls introduktioner för nyanställda förklarar han. Grymt tänkte jag, nu är jag nära. Jag knackar på ett par dörrar innan jag kommer rätt. Inte heller här har dom hört talas om mig. Tjejen som leder introduktion tittar på mig och säger att det är ungefär 15min kvar av introduktionen men att jag gärna får vara med och titta på en säkerhetsvideo inspelad i Sverige. Skitkul tänker jag, tar en kopp kaffe och slår mig ner.
Efter detta beger jag mig tillbaka till Pleasanton för ett möte med killen som jag skall ta över efter. Ett bra och kontsruktivt möte. Efter det så blir det hemgång och jag är tillbaka i San Ramon runt 17.30.
En ganska rolig första dag, faktiskt.

FLYGRESAN

Söndag morgon kl 03:00 var det dags att stiga upp. Barnen var förvånande nog inte speciellt svårväckta. De var trötta men klädde lydigt på sig och tog sitt handbagage och klev in i den väntande taxin.
Den första flygningen var mellan Stockholm och Amsterdam, jag tror alla fyra somnade innan vi ens hade lyft.

Efter ett par timmar på Schiphol var det dags för en 11 timmars lång flygning till San Francisco.
Innan vi fick kliva ombord på planet fick vi genomföra den omtalade "body scanningen", var och en fick kliva in i en cylinderformad apparat, ställa sig brett mellan fötterna och upp med armarna i luften. Barnen fick passera och genomsöktes endast manuellt. Vi vuxna fick genomgå manuell kontroll också, jag var tacksam för att det var en kvinnlig kontrollant som tog hand om mig eftersom de känner överallt. Jag tyckte dock att den manliga kontrollanten drog lite extra på smilbanden när han överblickade dataskärmen, men det kanske bara var jag som inbillade mig, för några piffiga underkläder hade jag definitivt inte på mig.

Den långa flygningen gick över förväntan med barnen, vi sov, åt, såg på film och spelade spel om varannat.
Jag var väldigt tacksam över de små dataskärmar var och en har framför sig där man fritt kan välja filmer, musik och spel. Till Fabians stora förtjusning fanns "Cars" med på filmtablån. Jag var minst lika nöjd över att titta på "Sex in the city 2" och "Eat Love and Pray".

Vi landade i ett soldisigt San Francisco ca 13:30 lokal tid och med 64 grader varmt, i Fahrenheit vill säga. Det motsvarar ungefär 18 i Celsius. Olikheterna slår en direkt, Fahrenheit istället för Celsius, hur ska man lära sig det? 1 mile är inte 1 svensk mil utan 1,6 km. Listan kan göras lång, jag är säker på att jag kommer att få tillfälle att ta upp detta ämne igen.

Taxin till San Ramon gick över en oändligt lång bro över San Francisco bay mot Hayward och sedan över ett kuperat och grönt landskap till vår tillfälliga möblerade lägenhet med tre rum och kök.
Trötta men med utan mat i kylskåpet var det inget annat att välja på än att ta en taxi till närmaste supermarket, Safeway, och inhandla diverse nödvändiga varor. Ett smått stressande uppdrag när man är trött och inte har en aning om vad som är vad, vilken mjölk är god, vilket smör ska man välja, var finns det grova och nyttiga brödet, var är vanilj-youghurten? Jag kan lova att även detta ämne kommer att ventileras igen!
Vi var för trötta för att laga mat så flingor (som bara smakade socker) med mjölk fick bli vår nödlösning vår första kväll i USA.
Jag tror alla sov gott redan innan klockan var halv åtta på kvällen.

SISTA VECKAN I SVERIGE

En hektiskt vecka minst sagt med packning, planering och logistik.
Onsdag kväll var den sista i huset innan vi checkade in på hotell SAS Radisson Royal Park i Frösundavik för de tre sista nätterna. Då vi inte får ta med oss vin eller sprit över så har vi haft fullt upp med bartömning hemma, den sista kvällen i huset var inget undantag. Med ett glas rödvin blev dessutom packningen ganska rolig.
Vi får heller inte ta med oss torrvaror över så min mamma och grannfruar har fått tagit det de vill, inklusive blommor och sprit. Spriten var en uppsakttad gåva av grannarna, det är ingen tillfällighet att en grannfru har myntat uttrycket -"vår gata är ju som en studentkorridor".

Fabian dricker fortfarande välling på morgonen men då vi inte får ta med det så var det bara att förklara för honom att det är slut på vällingdrickande. -Ok, sa han och så var det inte mer med det. Jag hade väntat mig vilda protester men man ska inte underskatta barns förståelse och insikt fast de är 3 år. Det var samma sak när det var dags att sluta med nappen, jag hade väntat mig sömnlösa skrikiga nätter men han sa bara ok och kastade napparna. Kontentan är att jag inte alltid borde bygga upp ett senario som ännu inte uppstått, min man är nog benägen att hålla med mig här.

Torsdag morgon kom flyttfirman och började packa och emballera möbler i full fart, när dagen var slut var nästan hela huset nerpackat. Det är tur att man har hjälp av proffs, varje cm är viktig i tal om utrymme för vår del. Barnen fick efter skola och dagis se hur huset och alla deras saker var nedpackade, viktigt att de får se hur processen går till för att bättre kunna förstå vad som händer.

De grannar som tyckte vi var tidiga med julpyntet blev nog minst sagt förvånade när de upptäckte att vi tre veckor innan jul istället tog ned vårat julpynt. Saker och ting klarnade nog när de såg flyttkontainern som kom.

På fredagen var det dags att bjuda på pepparkakor och saft i skol- och dagisklass samt att ge presenter till fröknarna. Både Filippa och Fabian fick fina kompendium med teckningar som deras kamrater hade ritat och skrivit till dem. I Filippas klass hade de "Filippas timme" där hennes klasskamrater gjorde olika saker till henne, t ex trollade, kul!
Fredag eftermiddag var huset tomt och allt inpackat i en kontainer, kändes lite konstigt att se på kontainern och tänka att därinne är hela vårat hem.
Kvällen började med en drink i hotell baren, följt av middag och champagne på rummet innan vi alla utmattade somnade.

Lördagen var det bad i hotellets spa kl nio på morgonen, sedan lämnades Filippa till ett par grannar och Frasse sålde och lämnade över bilen till en kompis som kom med tåg från Örebro. Jag hann med en skön massage på spa-anläggningen innan det var dags för Filippas gymnastik uppvisning.

Efter det var det dags för en drink hos ett par grannar och middag hos ett annat par andra grannar, åh vad vi kommer att sakna dessa grannar!

JULAFTON NR 1

Vi har haft julpyntat hus sedan två veckor tillbaka. De i området som inte vet att vi ska flytta har sneglat lite extra mot våra fönster och man har riktigt sett hur de har kommenterat -"De är minsann väldigt tidiga med julpyntet den där familjen".

Vi har klarat av julbak och godistillverkning, allt enligt tradition. Bara för att vi nu inte kommer att fira jul i Sverige i år finns det ingen anledning till att hoppa över allt detta, det är bara att tidigarelägga allting istället.
Därför firade vi julafton fredagen den 3:e december. Mormor och morfar samt kusiner från Katrinehom kom upp med tåget på eftermiddagen. Vi hade till och med tur med vädret, det var kallt och snöfall, vad mer kan man önska sig på julafton?

Med glögg och julmusik infann sig julstämningen om än några veckor för tidigt, julmaten smakade lika gott som den alltid gör första gången den serveras.

Barnen fick julklappar och lekte och hade skoj som vilken julafton som helst och vi vuxna fortsatte att dricka rödvin, precis som vilken julafton som helst.