Filippa lämnades för första gången själv idag i sin nya skola. Efter bara två dagar med mammas stöd så var hon helt med på att bli lämnad med sin engelsktalande fröken och klass.
Det visade sig att det bara varit jag som har haft ångest och legat sömnlös inför den här dagen och inte min dotter.
Jag informerade fröken om att Filippa hade en lapp i sin ryggsäck med mitt telefonnummer om hon ville ringa. Fröken meddelade i sin tur att hon hade sin mobiltelefon på hela tiden om det var så att jag ville ringa. Jag tror fröken någonstans förstod, eller såg, att det här var värre för mig.
I god tid före kl 14:05 stod Fabian och jag och väntade utanför klassrummet när det ringde ut. Ut kommer en strålande glad 7-åring, vilken lycka! Fröken meddelar att hon har varit så duktig, inte en tår eller tendens till att vara ledsen på hela dagen. Fröken var väldigt stolt.
Filippa i sin nya skola
Om fröken var stolt så är det ingenting emot vad min man och jag känner som föräldrar. Våran 7-åriga dotter, så modig och framåt i en helt ny miljö, i ett nytt land och med ett nytt språk.
En stor beundran och respekt inger oss. Vi måste, så här långt i alla fall, ha lyckats hjälpt till med att bygga upp ett bra självförtroende och självkänsla till vår dotter. En ovärderlig känsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar