HUSVISNINGAR

Idag var det dags för husvisningar. En agent hämtade upp mig och barnen vid hotellet och skjutsade oss runt till inte mindre än åtta olika tänkbara hus.
Av åtta hus var det väl bara kanske tre, på sin höjd, som var tänkbara för mig.

Standarden på hus är inte som i Sverige precis. Vissa är dock rätt nyrenoverade och de kan faktiskt vara rätt moderna. Det finns hopp om att hitta något skapligt att bo i!

Ett av husen som vi tittade på, väldigt fint i vissa avseenden i andra inte.

Det här huset håller på att totalrenoveras och som jag tror kommer att bli riktigt fint när det är klart.

Nya fina badrum i huset var redan på plats. Nytt kök och målning av alla väggar stod på tur samt det lilla jobbet att anlägga en ny pool... vi får väl se hur pass säkert det kan vara att bestämma sig för ett hus som inte ens är halvfärdigt.

Fräscha och nyrenoverade badrum i alla fall

Alla hus har två kök. Ett "vanligt" kök inne i huset och ett arbetskök alldeles bakom det andra som maiden (hushållerskan) arbetar i. Alla hus har också rum för hushållerskan att bo i, avskilt från det övriga huset. Alla har en hushållerska här, vilket är högst ovanligt för oss.

Jag vet inte om det är aktuellt att ha en hushållerska inneboende hos oss permanent, vi får väl se hur det blir med den saken.

EN HÄNDELSERIK DAG

Dagen började väldigt tidigt men bra med fina presenter och frukost på sängen!

Idag är det nämligen ingen vanlig dag utan min födelsedag, nr 40 i ordningen.
Jag kan ärligt säga att det är lite märkligt att numera ha en 4:a istället för en 3:a först... tiden går alldeles för fort kan jag konstatera.

Då vi hade ett inbokat möte med British International School (BIS) redan kl 8 på morgon innebar det att vi var tvungna att bege oss redan kl 7 för att vara säkra på att vara framme i god tid. Med Jakartas trafik så kan några ynka km eller 1-2 mil ta väldigt lång tid... Det är inte världens bästa infrastruktur här.
På BIS har barnen plats och kan börja efter påsklovet men vi vill helst få in dem på Jakarta International School (JIS) som ligger i det område där vi kommer att bo. JIS kan tyvärr inte i dagsläget garantera en plats men vi tjatar och ser om det det kan lösa sig.
Annars får barnen börja på BIS och byta till JIS i augusti. Inte det optimala men inte så mycket vi kan göra åt det tyvärr.

BIS visade sig vara en fantastiskt fin skola och jag blev faktiskt riktigt imponerad av den. Barnen verkade tycka om den också! Synd bara att den inte ligger närmare.

Efter besöket på BIS så hann vi bara hem snabbt och äta lite lunch innan det var dags att bege sig till immigrations myndigheten för att bli fotograferade och "inskrivna" i landet.
Frasse gjorde denna procedur för några veckor sedan och sa att det är vansinnigt mycket folk men att det går ganska fort, ungefär bara 20 minuter i den kö vi är tvungna att stå i.
För mig och barnen visade det sig att 20 minuter tog två timmar just denna dag.
Jag vet inte om Frasse hade ovanlig tur med sin korta kötid eller om han har ovanligt dåligt tidsperspektiv.

Dagen fortsatte med information från Frasse att han var tvungen att jobba sent för att förbereda en presentation.
Så mycket blev det med det fortsatta födelsedagsfirandet.
Det blev en sen middag från roomservice, som jag dessutom fick beställa själv.

Det kanske inte blev precis just det födelsedagsfirandet jag hade tänkt mig men en Bali-resa som ytterligare en present kan förlåta mycket!

TRÅDLÖST

Det är ruskigt dålig täckning på det trådlösa nätverket i lägenheten.
Den bästa kontakten har vi kommit fram till är i hallen precis vid ytterdörren. En liten pall vid skoskåpet och vips så ordnades en högt sporadisk arbetsstation.

Kontoret i hallen

SEMESTER

Måndag morgon och vardagen börjar, för Frasse vill säga.
Vi andra har som semester så här innan skolan kommer igång. Den här veckan är det Spring Break så alla skolor är stängda. Den skola som vi vill att barnen ska börja på Jakarta International School, JIS, kan inte garantera oss platser i dagsläget men vi ligger på och tjatar. I värsta fall får barnen börja på British International School, BIS, där de kan få börja om ett par veckor för att sedan byta till JIS i augusti.
Inte att fördra men vad kan vi göra?

Fabian och Filippa trivs i dagbädden vid poolen

De närmsta dagarna kommer med största sannolikhet spenderas mestadels vid poolen. I slutet av veckan har vi ett inbokat skolbesök på BIS, husvisningar och sist men inte minst besök på Immigration för registrering av oss med fingeravtryck mm. Kan blir intressant.

PONDOK INDAH

Idag orkade vi med lite mer efter att ha spenderat förmiddagen vid poolen.

Vi intog lunch i en av de många food courts som finns belägna i det enormt stora shopping centrumet Pondok Indah Mall (PIM).
Jag tyckte att Stoneridge Mall som låg nära mig i Kalifornien var rätt stort. Stoneridge är som en fis i rymden jämnfört med PIM.
Det var så förvirrande stort så här i första intrycket så där krävs nog ett par timmar ensam för att få lite koll på vilka butiker som finns och framför allt var de finns i det stora komplexet.

Efter lunchen begav vi oss och tittade på ett hus som för tillfället står tomt men som redan är hyrt av Ericsson.
Med ca 400 kvm kändes det på tok för stort för oss så det var inte aktuellt. Jag var inte superimponerad av det som helhet heller, trots storleken.
Storleken har faktiskt inte alltid betydelse!

POOLBAD

Efter en välbehövlig natts sömn och en lång sovmorgon beslöt vi att bara stanna på hotellet idag och ta det lugnt.
Poolbad i över 30 graders värme var exakt vad som passade oss så här första dagen i vårt nya "hemland".

Barnen njuter med pappa i poolen!

Vi orkade faktiskt med att gå till ett supermarket, Hero, som låg precis runt hörnet för att inhandla lite smått och gott. 

Det är alltid lika roligt att besöka supermarkets i olika länder och se över sortimentet. En del välkända amerikanska märken sågs på hyllorna, inte därmed sagt att det alltid imponerar på mig. 

Det som alltid är konstant oavsett världsdel är saknaden efter de svenska mejeri varorna. Som jag saknar det, god mjölk, yoghurt, ost, grädde, creme fraiche mm! Hur svårt kan det vara att producera en god yoghurt? 

Gott bröd är också något som kan vara svårt att hitta. Ett bra bageri borde väl inte vara omöjligt annars får jag väl helt enkelt bli ganska mycket bättre på att baka...

Men man får helt enkelt ta vad man haver och man vänjer sig, någorlunda i alla fall.

Valutan här heter rupiah och är lite av Kalle Anka pengar. 100 000 rupiah (IDR) är ungefär 74 SEK, det är rätt krångligt att snabbt i huvudet räkna om valutan så en app på iphonen får lösa den ekvationen.

Det är i alla fall ganska lätt att känna sig som miljonär, i rupiah. Alltid något!

ANKOMST JAKARTA

Efter en lång flygresa med byte i Amsterdam och en mellanlandning i Kuala Lumpur (som jag för övrigt inte visste om, visserligen en snabb mellanlandning för påfyllning av bränsle samt avsläpp av passagerare och insläpp av nya) så landade vi äntligen i Jakarta, lokaltid klockan sex på kvällen.

Det blev rätt många timmar i luften men i det stora hela gick det bra och barnen var duktiga. Då vi hade nattflyg från Amsterdam lyckades barnen sova i nästan hela sex timmar, vilket var skönt. Kul att några kunde sova i alla fall. Det där med att sova bra på flyg i ekonomiklass är ganska dömt att misslyckas med.
I business klass är det en annan sak, det är tyvärr på tok för sällan jag får flyga business... hoppas min man läser det här snart... Själv flög han business från San Francisco till Jakarta ska tilläggas.
Jag tror bestämt vi får lov och prata om det där.

Hur som, med lite sovtid och en hel del bra filmer så lyckades resan i alla fall komma till sitt slut.

Väl avstigna från flygplanet så hade jag nu hoppats på att kunna gå direkt igenom i immigration istället för att stå in den långa kön till "Visa on arrival".
Det var i alla fall vad min man hade sagt till mig, eftersom vi hade visum i passen skulle det bara vara att gå rätt ut.
Så var inte riktigt fallet i verkligheten. Då det tydligen behövdes en liten stämpel från "Visa on arrival" disken så var vi helt sonika tvungna att backa tillbaka och snällt ställa oss sist i kön... Det tog bara en timme...

Väl ute ur flygplatsen återstod bara att hitta Frasse i vimlet. Min telefon gick inte att ringa med men vi lyckades skicka sms till varandra. Till slut hittade vi varandra och barnen visste inte riktigt var de skulle ta vägen så glada blev de!
Frasse hade för övrigt visst stått vid fel terminal först, otippat...
Det var tur att den härliga doften av Asien och 30 graders värme slog emot oss när vi kom ut så att irritationen över en timme i visumkön försvann!

När vi bor i Jakarta har vi en chaufför som alltid kör oss, med vänstertrafik och en helt galen trafik så är du tacksam för att slippa köra själv.
Ett liten (läs STORT) dilemma är att chauffören inte pratar engelska, det är helt omöjligt att ha chaufför som inte kan prata och förstå ens lite engelska så ett byte av chaufför är på gång.
Snacka om kontraster mot USA. I USA kör du själv på finfina vägar, här i Indonesien sitter du i baksätet och beskådar kaoset.

Det tog ca 45 minuter att köra till Hotel Kristal som kommer att vara vårt hem under några månader innan vi har hittat ett hus som vi kan flytta in i.
En lägenhet med tre sovrum, två badrum samt kök och vardagsrum huserar vi i och det är helt ok. I köket finns dock bara två kokplattor och ingen riktig spis med ugn så det är väl ett ganska stort minus.
Utbudet på restauranger är enormt så hungriga ska vi i alla fall inte behöva gå. Och det finns ju alltid roomservice.

Värsta stora presentbordet stod uppdukat när vi kom upp till lägenheten,

vi blev så bortskämda allihopa!