PERSONAL

Vi har ständigt folk omkring oss. Folk i form av personal som jobbar för oss. Det är ovant kan jag lova att aldrig känna att vi är helt själva.
Jag undrar hur lång tid det tar innan man vänjer sig, om man nu gör det?

När man kommer ner på morgonen vet man aldrig vem som står utanför, det kan vara en poolskötare eller en vakt som vattnar trädgården, man springer inte riktigt omkring så lättklädd längre...

Vår maid bor inte hos oss utan har bestämda tider som hon arbetar emellan. Då hon är den enda som har nyckel till vårt hus och har rätt att vara här inne så vet jag i alla fall mellan vilka tider jag kan förvänta mig att stöta på någon icke familjemedlem i huset.
Vår maid måste för övrigt vara världens bästa. Hon är helt självgående och gör allt precis så bra som jag önskar, utan att behöva säga något, hon bara vet! Helt fantastiskt!

Vår chaufför bor inte heller här vilket är väldigt skönt. Det är både för och nackdelar med att ha en chaufför. Du förlorar en stor frihetskänsla att inte kunna sätta dig i bilen när helst du vill och åka precis vart du vill. Efter att ha bott i USA där allt är byggt för fantastiskt bilåkande så kan inte skillnaden vara större. Och det är faktiskt både rätt trist och tråkigt att förlora den friheten.
Dessutom så ska det alltid bestämmas tider när chauffören måste vara här på morgonen och hur upplägget för dagen är samt bestämma inför helgen hur vi har tänkt oss, spontana utflykter blir därmed lite svårare, allt måste planeras.
Och förhoppningsvis dyker chauffören upp på utsatt tid.
Sen är det väldigt skönt också på sitt sätt med chaufför. Du behöver aldrig fundera över om du kan ta den där drinken eller inte, är du trött är det bara att knoppa en stund, helt enkelt bara luta dig tillbaka.
Just här i Jakarta skulle jag heller faktiskt inte vilja köra, vänstertrafik och ett fullständigt kaos där trafikregler inte existerar utan där det istället tutas HELA TIDEN, nej tack!

De enda som "bor" hemma hos oss är de tre vakterna som jobbar i skift dygnet runt. De "bor" i garaget.
Där har de stolar, TV, eget kök och sköter sig själva men självklart hörs de.

Ett annat intressant fenomen är all personal som jobbar i butiker här, speciellt på varuhus typ Åhléns, här kallade Metro och Sogo. När man kliver in står det närmare 100 man (okej, kanske lite överdrivet men det är lätt 50) i givakt som stirrar på en och pratar till en på bahasi, jag antar att de säger välkommen. Första gången trodde jag det var skyltdockor för de stod blixt stilla, det var nästan kusligt. Det vore väl en sak om de jobbade med något, frontade hyllor och packade upp varor men de står där, helt stilla som statyer i gångarna.
När man väl har gjort entré så förföljer de dig som en skugga vilket är hemskt irriterande. Man får vänligt men bestämt säga att man vill titta i fred, ibland fattar de. Det är med andra ord sådär avslappnat att gå och shoppa ibland.
Som svensk är man ganska van vid att fritt botanisera och istället be om hjälp när och om man så önskar.
Man få dock försöka se det från den positiva sidan att det alltid finns vansinnigt mycket personal att be om hjälp här i Indonesien medan det i Sverige kanske inte alla gånger finns någon att tillgå när man väl vill ha hjälp.
Vad är att föredra? Personligen tror jag att jag lutar åt det svenska förhållningssättet.

Det är som sagt väldigt många olika saker att vänja sig vid här. Så här långt är det enda som jag utan några som helst problem har vant mig vid är vår maid! Det är en sådan lyx och jag är så tacksam för varje dag hon är här!
Det andra kommer att ta längre tid att vänja sig vid.