ANKOMST JAKARTA

Efter en lång flygresa med byte i Amsterdam och en mellanlandning i Kuala Lumpur (som jag för övrigt inte visste om, visserligen en snabb mellanlandning för påfyllning av bränsle samt avsläpp av passagerare och insläpp av nya) så landade vi äntligen i Jakarta, lokaltid klockan sex på kvällen.

Det blev rätt många timmar i luften men i det stora hela gick det bra och barnen var duktiga. Då vi hade nattflyg från Amsterdam lyckades barnen sova i nästan hela sex timmar, vilket var skönt. Kul att några kunde sova i alla fall. Det där med att sova bra på flyg i ekonomiklass är ganska dömt att misslyckas med.
I business klass är det en annan sak, det är tyvärr på tok för sällan jag får flyga business... hoppas min man läser det här snart... Själv flög han business från San Francisco till Jakarta ska tilläggas.
Jag tror bestämt vi får lov och prata om det där.

Hur som, med lite sovtid och en hel del bra filmer så lyckades resan i alla fall komma till sitt slut.

Väl avstigna från flygplanet så hade jag nu hoppats på att kunna gå direkt igenom i immigration istället för att stå in den långa kön till "Visa on arrival".
Det var i alla fall vad min man hade sagt till mig, eftersom vi hade visum i passen skulle det bara vara att gå rätt ut.
Så var inte riktigt fallet i verkligheten. Då det tydligen behövdes en liten stämpel från "Visa on arrival" disken så var vi helt sonika tvungna att backa tillbaka och snällt ställa oss sist i kön... Det tog bara en timme...

Väl ute ur flygplatsen återstod bara att hitta Frasse i vimlet. Min telefon gick inte att ringa med men vi lyckades skicka sms till varandra. Till slut hittade vi varandra och barnen visste inte riktigt var de skulle ta vägen så glada blev de!
Frasse hade för övrigt visst stått vid fel terminal först, otippat...
Det var tur att den härliga doften av Asien och 30 graders värme slog emot oss när vi kom ut så att irritationen över en timme i visumkön försvann!

När vi bor i Jakarta har vi en chaufför som alltid kör oss, med vänstertrafik och en helt galen trafik så är du tacksam för att slippa köra själv.
Ett liten (läs STORT) dilemma är att chauffören inte pratar engelska, det är helt omöjligt att ha chaufför som inte kan prata och förstå ens lite engelska så ett byte av chaufför är på gång.
Snacka om kontraster mot USA. I USA kör du själv på finfina vägar, här i Indonesien sitter du i baksätet och beskådar kaoset.

Det tog ca 45 minuter att köra till Hotel Kristal som kommer att vara vårt hem under några månader innan vi har hittat ett hus som vi kan flytta in i.
En lägenhet med tre sovrum, två badrum samt kök och vardagsrum huserar vi i och det är helt ok. I köket finns dock bara två kokplattor och ingen riktig spis med ugn så det är väl ett ganska stort minus.
Utbudet på restauranger är enormt så hungriga ska vi i alla fall inte behöva gå. Och det finns ju alltid roomservice.

Värsta stora presentbordet stod uppdukat när vi kom upp till lägenheten,

vi blev så bortskämda allihopa!